Det här med solglasögon

Solglasögon är lurigt, för de hamnar någonstans i gränslandet mellan funktionella självklarheter (brallor) och eviga avståndstaganden (hatt). Det går för sig att ha solglasögon men det är inte alltid så lätt att få till det rätt och bra.

Således: Lita aldrig på någon som säger sig ha solglasögon främst för att "få ett bra skydd mot solens störande strålar" (om det inte gäller gamla släktingar och sånt). Ingen, säger ingen, har solglasögon främst för solens skull. Där har vi hinder nummer ett, men om du nu förlikar dig med tanken på att ha solglasögon för att det känns lite tufft och snyggt (Yngve har ännu inte kommit hit och jag beundrar honom när han är sådär kategoriskt nejsägande - som med kultur. Vi får se hur det blir i Italien) så är vi på god väg mot ett lyckat resultat. Vad ska man ha för sorts solglasögon då, modeller, märken, färger, beslut. Det är individuellt och går inte att svara på generellt, tänker du. Inget kunde vara mer felaktigt. Man ska inte ha några som på något sätt går att koppla till en känd person, en allmänt rådande trend (eller någon historisk tillbakablick gubevars, oavsett om det är Steve McQueen eller ett penntroll), glasögon från ett modehus eller en stor designer, och de får inte på något sätt "sticka ut", vara "lite speciella" eller för gudarnas skull "lite spejsade". De får inte komma från någon kedja och kosta någon hundring eller två, men de får heller inte vara löjligt dyra - för det är bara solglasögon.

Blir det några som helst solglasögon kvar då, Urban? frågar du lite försynt.

Nej, det blir nog inte det.

Och för vår vän nu-grabben är det väl så att skiljelinjen går mellan Wayfarers (som man ville ha för länge sedan, innan det blev värsta trenden) och ett par strömlinjeformade Oakley med spegelglas.

Fotnot: Själv "rockar" jag ett par Persol i såndär skölpaddsplast, men när jag tänker på de många teoretiska varven som ligger bakom det beslutet blir jag alldeles yr i huvudet.