Ett stycke samtidshistoria eller Det var en gång två hippa studenter från den urbana, yngre, övre medelklassen...

som skulle skriva fräsig uppsats på Handelshögskolan i Stockholm. Den seriösa delen av uppsatsen var ganska bunden i hur de kunde uttrycka sig. Men i förordet öppnade sig möjligheten att vara lite mer kongenialt allmänhipp. Och så var fundamentet till UYÖM bildat:

Vår bästa tid är igår

Två män sitter i en hotellbar.

Inredningen består av stora, tunga Chesterfieldfåtöljer(kvalitetsprodukter som snarast ska ses som en investering än som en möbel), helklädda i buffelläder, med vaxat ytskikt i färgen oxblod. Där står en humidor så storslagen och väl tilltagen att man kan gå in i den. Borden är tillverkade av ivoriansk mahogny, med svarta marmorskivor och gulddetaljer. Nyckelord för inredaren har varit rävar, jaktlag och brittisk lantadel.

Männen tillhör den urbana, yngre, övre medelklassen. De är båda smala och av medellängd, och förefaller vara ett antal år under 30. Den ena mannen bär mörka jeans, Levi’s 505 (den lite smalare modellen) från 1967, givetvis otvättade. På fötterna har han rödbruna Redwing 875, som stilmässigt passar perfekt till den hundtandsmönstrade kavajen i äkta Harris Tweed från Dunn & Co. Just kavajen och de jeansen får honom alltid att längta mer än vanligt efter 60-talets London. Under kavajen syns mannens kashmirtröja i gräddvitt från Ralph Lauren. Tillsammans med den rosa Brooks Brothers-skjortan med button down-krage är bilden av en utomjordiskt medveten man komplett.

Den andra mannen bär också han mörka otvättade jeans, men har istället valt ett par japanska Full Count-jeans, de som perfekt efterliknar de gamla originalen från Levi’s. Eftersom våren har kommit och marken är torr har mannen idag valt att använda sina
Nike Air Max 87 (även kända som Air Max 1), givetvis i originalutförande: Vit bas med grå och svarta detaljer samt röd swoosh. Upptill har han strävat efter klassisk enkelhet. Vit t-shirt precis som James Dean och M65-jacka som DeNiro i Taxi Driver.
Jackan har han lagt över armstödet.

”Nu har jag hittat the watch. Jag ska bara ha den. Jag SKA bara ha den. Det är den enda klockan man ska ha. Efter den finns det ingenting. Rolex Daytona, 61 då såklart. Med El Primero-urverk. Så jävla classic”, säger den ene mannen.

”Det är jubileum för Sgt. Pepper-albumet i år. Fatta, 40 år sedan. Man skulle varit där, det har inte gjorts bättre musik sedan dess. Det albumet är ju ett underskattat Beatles-album idag, så fel”, säger den andre mannen.

”Jag fattar inte alla idioter som går och köper nyproducerat, liksom inte bryr sig om historien bakom”.

”Nej precis, som med musik. Varför ens försöka göra pop efter Beatles? Det blir ju bara varianter på det som redan gjorts”.

”Man skulle levt då istället. Nu är allt så trendkänsligt och ängsligt. Ingen känsla för de eviga värdena”, säger den ena mannen och tar en klunk av sin Talisker-whisky.

”Visste du att Taliskerbryggeriet brann ner till grunden 1960?”

”Ja, det är klart. Hade legat på samma ställe sedan 1843. Men de byggde upp det igen in i minsta jävla detalj, med bucklor i pannorna och allt, ha ha”.

”Jävla Steffo Thörnqvist”.


Längtan till den tid som flytt kan gestaltas i olika skepnader och framkallas av vad som helst. Vår bästa tid är igår. En smak eller en form – en kaka eller ett par jeans. Nostalgiska tendenser finns överallt. Kan vi se dem? Kan vi förstå deras betydelse?