Från Zenon till Zoltar, and beyond!

Kul! Bra! Det är ju såhär vi vill se vår Wirfeldt. Antingen ska det vara mansmodeteorier eller möjligtvis notiser om West End Records. Nu var det mansmodeteorier och det är fiffiga saker han säger, ju.

Han har helt rätt, men eftersom jag borde sitta och skriva jobbtexter egentligen så måste jag fylla på med lite funderingar till diskussionen.

Jag uppfattar det som att Wirfeldt precis som jag känner till den hemliga Zenons sista paradox. Den formulerades av den grekiske gamle filosofen Zenon och lyder ungefär som följer.

Hipphet är att vara trendigare och tidigare än alla andra förstår. Samtidigt måste man uppmärksammas av någon annan. Men i samma sekund som detta sker är man inte trendigare än alla andra, och således är det omöjligt att vara 100% hipp.

Min tanke är lite såhär. Hipsters har väldigt lite med hipphet att göra. Hipsters är trendiga på samma sätt som killen i nian (jag) som upptäcker JC:s lite mer alternativa utbud. De är trendiga fast för sent. Att då för det otränade ögat se ut precis som en hipster är alltså att se ut precis som alla andra, ergo att vara trendig. Det är alltså själva insikten som innebär ett ytterligare varv runt och själva insikten som är årets hippaste accessoar alla år. Formeln hösten 2009 är alltså: Flanellskjorta och gilla film från Falkenberg = inte hippt. Flanellskjorta och gilla film från Falkenberg + insikten = hippt.

Gradvall har givetvis rätt när han skriver att man ska ge intryck av att inte vara trendig överhuvudtaget hösten 2009, det gäller ju alltid. Vanligheten regerar, och varför är det så? Varför är den grå skjortan och den vita t-shirten och de blå jeansen och de vanliga skorna och den intetsägande jackan och den enkla halsduken alltid teoretiska modevinnare? Jo för att om man har så vanliga kläder som möjligt och inte på något sätt väcker uppseende med sin outfit, men ändå förmedlar en aldrig så liten positiv bild av sitt utseende har man ju uppnått någon typ av äkta avtryck. Då har man ju vunnit utan hjälp, och det är det mest odemokratiska jag kan tänka mig (odemokrati=mode). Det innebär att tävling sker på lika villkor men olika förutsättningar. Man vinner utan att försöka. (Och man formulerar utan att riktigt tänka, verkar det som. Allt som jag glömt vet jag om, så det går inte att rätta mig).

Nugrabben som jag brukar prata om är inte intresserad av vanlighet eller insiktsfullhet. Han vet att brudar ändå inte gillar de vanligaste gillarna utan att riktiga brudar ändå faller för farliga killar, eventuellt med en tumring, men kanske framförallt med spetsiga skor och jobb på 3.

You have to sticka ut för att få sticka in den, som den där gamla Def Jam-sloganen löd.

Sedan är frågan också hur många i den riktiga världen som verkligen ser ut som CP gör på den där bilden Wirfeldt publicerar på Rodeo. Han har alltså en rejält inbrylad (fyllesvettad) snajdarfrisyr, en oerhörd lilla baren-mustasch, en jeansskjorta och byxa ton-i-ton (Local Firm?) och sedan en populärkulturell tungviktare till MC-jacka i skinn. Och så pratas det om boots. Jag vet inte jag, men min första tanke är Peter Siepen anno 2003 minus indianhalsband - inte en självklar representant för Verkligheten. Om Christer Pettersson hade levt sina sista år på, säg Rivington Street istället hade liknelsen känts något bättre. Eller om han använt Janne Josefsson som förebild. Alla jag ser i Verkligheten klär sig som han gör.

Givet den sista Zenon-paradoxens giltighet blir MMH (Mesta Möjliga Hipphet) istället en funktion av hur få förebilder du kan ha stilmässigt och deras respektive hipphet. Själv har jag valt Yngve Klass och Johan Wirfeldts frisyr.