Mitt förhållande till solglasögon

Tidig sommar i slutet av åttan var klassen på Ölands Djurpark (eftersom den ligger nära till hands från Borås...). Jag minns inte mycket av besöket, förutom en sorglig liten apa som dunkade huvudet i marken så att de få förbipasserande skulle stanna upp en sekund, att de förtryckta GB-glassprislistorna hade försetts med bitar av maskeringstejp (Piggelin för 9 kronor osv) och att ingen vågade åka bergodalbanan - för att den inte höll ihop. Ett enda ytterligare minne har jag, mycket starkt, nämligen hur jag i radiobilarna (det måste ha varit i radiobilarna!) glömde mina grafitgrå spegelglasförsedda Oakley-kopior som jag hade fått tag på genom min speciella kontakt på JC. Borta! När minnet dyker upp hos mig ikväll drygt tio år senare slås jag av hur många kära och fina solglasögon jag haft genom tiderna. Alla noggrant anpassade till den stil jag körde med då (nejmen jag har ju alltid baserat min garderob på jpressonline och handsydda brogues) och alla med sina egenheter. Jag kommer ju från landet och därmed tycker jag per definition att solglasögon som fenomen är tufft. (Det tog några år att slipa bort instinktivt gillande av Reservoir Dogs-outfiten). Minnet tar mig från barndomens plastiga wayfarers med rosa sidor (dyra idag) som syrran fått i någon Miss Hawaian Tropic-uttagning, via alla nästan-pilotglasögon-men-inte-riktigt-varianter som fått en töntig logga försiktigt bortskrapad från övre hörnet till de senaste årens många sköldpaddsskalsimiterande plastbågade billigarevarianteravtomford. Senaste tillskottet i den senare kategorin är ett par nioeuros från Zara i Las Palmas. Dessutom slog hon in fel så jag betalade bara fyra euro. Så kan det gå. Slutsatserna av detta lilla minnesepos är två. Yngve Klass skulle gladeligen storstadshåna samtliga par solglasögon jag någonsin ägt, och om inte  Café eller tidningen RES hör av sig med ett erbjudande nu kommer de nog aldrig göra det heller.