På samma sätt som jag inte riktigt kan förklara storheten i Phil Collins allra mest banala textrader inser jag att jag är ute på mycket mycket tunn is här. Det kan vara Boråssjukan (symptom: Evisu och hockeyfrilla) och det kan vara ett slag av Stakka Bosk karismahybris, det överlämnar jag till trogna läsare eller medbloggerskor att analysera. Men: är inte duffeln ovan helt sjukt grymt snygg? Jag vill ju ha den. Jag vill bara ha den. Någonstans finns nog svaret i den hyfsat balanserade blandningen av klassiskt herrmode och svår divighet. Är säker på att George Costanza bar denna i något bortglömt avsnitt.
tisdag 23 september 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Mycket fin! Återigen, vad kallas knäppningen?
ett snabbt svar: ja du är dum i huvudet. ett längre svar: jag kan förstå att du genom kopplingarna till george skapar en bild av duffeln som snygg, åtminstone i teorin, men jag skulle gärna se dig komma till vår nästa lunch bärandes denna skapelse på ett avslappnat sätt. den är inte ens japansk..
hxkkvteGeorge klär sig bäst I seinfeld!
JAG SKA BARA HA DEN, borde det väl vara? ROLEX DAYTONA VITT GULD MED PLATINA!!!!
Leo: Något med träns...?
Yngve: Två kommentarer som är värda att vara inlägg! Neighborhood!
/Mr Costanza
Det sägs att om man tittar tillräckligt länge på en pistagefärgad duffel så tittar den tillbaka rakt in i ens själ! KÖP!
den ryktas även ha förmågan att kunna bota svår starr riktigt soliga dagar
Skicka en kommentar