När egendomliga jag gjorde bort mig i hissen

Jag är lite knasig, det vet ni ju alla redan. Bland annat tycker jag mycket om att knyta upp skorna i hissen eller medan jag väntar på hissen, för att på så sätt kunna "gå ur" skorna och komma in i lägenheten hemma. Tidseffektivt och smart menar jag.
För en stund sedan kom jag hem till huset där jag bor och fick trycka fram hissen. Under tiden vände jag mig om och skörade upp mina italienska ökenkängor. Vad jag då inte märkte var att hissen hade kommit fram direkt - med en liten granntant i, som öppnade hissdörren och tittade på mig.
"Hallå", sa hon, sådär som bara tanter kan säga hallå. "Vill du åka med?"
Jag smyger in i hissen, in i den riktigt trista tystnaden som härskar där för någon sekund. Det är bara jag, den nervösa tanten, och tystnaden.
Väl medveten om att hon tror att jag är lätt förståndshandikappad känner jag att jag måste förklara mig.
"Jag har en liten egenhet att jag gärna knyter upp skorna innan jag kommer in i lägenheten, det är praktiskt tycker jag", säger jag till tanten.
"Mhm" svarar hon och ser både förvirrad och rädd ut.
"Vi har väl alla våra små egenheter" mumlar jag när hon går ut ur hissen på tredje våningen, men jag vet att det inte spelar någon roll vad jag säger nu.
"Ha det så bra", säger hon ganska glatt men menar "hoppas du kan få ett drägligt liv en dag".
Uppe på min våning går jag in i lägenheten, går snabbt och lätt ur skorna och hoppas att jag inte träffar på tanten på trean någonsin mer.